När vi kom till Portugal hämtade vi en herrelös hund på ett hundstall. Simba som valet föll på, visade sig vara rumsren, gammal, snäll och hjärtsjuk. Fyrtionio kilo gul hund med dåligt hjärta. 
Vi har nu varit tre gånger hos veterinären i lilla staden, den totala kostnaden för dessa besök uppgår till cirka 400 kronor. (I Sverige hade han kunnat bekosta veterinärens nya bil). Besöken hos veterinären är alltid spännande, att ha koppel på hunden är inte så vanligt här. Väntrummet blir därav en upplevelse i sig, sist muckade en liten pinscher bråk med alla som kom in och det blev lite extra stökigt när en äldre bonde kom in med en något skeptisk bandhund. Lite synd om bonden för han hade i alla fall försökt göra ett koppel av en gammal presenning. Det höll inte..
Recepten från veterinären är en mardröm när man som icke portugisisktalande ska lösa in dem på apoteket. Det står endast vilken medicin och mg vikt/tablett det handlar om. Man måste själv svara på hur länge den ska tas och hur ofta. Det gäller att komma ihåg vad veterinären sagt. Apotekspersonalen tar då fram en miniräknare och räknar ut antal tabletter som man får utan något klistermärke med dos/dag.
Den gula hunden har ingen riktig uppfattning av hur mycket han kan. Han lever, som många andra, på gamla meriter. Runt vår trädgård finns en mur. Den är ungefär en och en halv meter hög på vår sida och mer än två meter hög om man står på andra sidan i gränden. Farbrorn med den lilla chihuahuan ler fortfarande stort när vi ser honom. Han gick förbi häromdagen och vände sig förskräckt om när gula hunden landade med ett magplask på kullerstenarna bakom honom. Gula hunden trodde att han lätt och elegant kunde hoppa över muren, som den gasell han en gång var. Det kunde han inte.. Nu sitter han här med en fläskläpp och surar. Som tur är har han en kropp som en betongsugga och skadade sig inte utöver fläskläppen.
Vädret idag: Sol, lite vind och ca 17 grader. Helt ok.