Tina Orqvist

Festa estrangeiros och julbelysning

Det har blivit en hel del sociala tillställningar med andra utlänningar på det senaste. I fredags var vi och ett par belgare hembjudna till en tysk kille och hans ukrainska sambo. De bor utanför byn, ute på landet mellan åkrarna. När man kör dit så parkerar man halvvägs och blir upphämtad i en vad man kallar fattigmansjeep här, Renault Laban. Vägen är så smal att bilarna skrapas av träden på sidorna. Huset de bor i har de själva byggt och är som alla andra hus här, praktiskt och vackert. Ett vardagsrum i center med eldstad. Sovrum, badrum och kök byggt runt vardagsrummet. Då behöver man bara värma upp på ett ställe, värmen sprider sig. Elen de använder kommer från solpaneler och det räcker gott och väl till att hålla modern standard för köksmaskiner, frys med mera. De arbetar bägge två med dagsverken på byggen och i odlingar. Det är så intressant att besöka andra och höra hur de tänkte när de flyttade hit. En trevlig kväll!

I måndags var det vår tur att bjuda på middag. Det blev smörgåstårta, sjömansbiff och ananaspaj. Är det svensk-kväll så är det! Något överraskande så blev smörgåstårtan en succé, det är ju en lite udda maträtt.

Ni som känner mig vet att jag är galen i ljusslingor. Den ska ju naturligtvis upp för julen här i Portugal också. Men det finns vissa skillnader. I Sverige satte jag upp den iförd skoteroverall, gummistövlar och pannlampa. Här klättrade jag runt i apelsinträden barfota, iförd T-tröja och jeans. Vilken känsla! Belysningen tänds inte förrän i december men redan nu har mina slingor blivit ett samtalsämne på ett av byns caféer. Hur kommer det att lysa? Varför ljus, det är ju inte så mörkt här? Som tur är så sitter vår granne ofta där och är villig att förklara. ”Ni vet, de kommer från ett mörkt land och man tycker om ljus där”.

Vädret idag: Molnigt med sol, ca 16 grader och vindstilla.

Att besöka Juntan, nyfikenhet och uppehållstillstånd

På tisdagkvällen kopplade vi hundarna för att gå till Juntan (se tidigare inlägg). På bänken utanför satt en äldre dam och hon hälsade glatt när vi kom. När det blev vår tur följde damen med in till borgmästaren för att höra vilket ärende vi hade.

(Att vara nyfiken är normalt här. Om någon går förbi när man lastar ur sina veckoinköp ur bilen tittar de gärna ner i påsarna för att se vad man köpt. -Paprika? Ja, det är gott. -Vilken fin tvål. Man vänjer sig även om det kändes väldigt konstigt i början).

Damen kom med goda råd till både oss och borgmästaren och medan intyg om bosättning skrevs, underhöll hon oss med historier om sina två hundar, myndigheter, kommunanställda i största allmänhet och vilka blommor som skulle göra sig i vår trädgård. Man kan inte annat än att ge upp, det gick inte att vara blyg svensk längre. Det var bara att ge sig hän i konversationen på bruten fransk/portugisiska.

Vi kunde i alla fall gå lättade därifrån. Vi hade fått vårt intyg, stämplat med en sigillstämpel. Nu måste det väl kunna godkännas på kommunhuset.

Torsdag morgon laddade vi väskan med relevanta dokument och ett par irrelevanta för säkerhets skull. Nu jäklar skulle vi få uppehållstillstånd. Framme i receptionen valde vi rätt lapp i maskinen, vi hade sparat den från förra gången som fusklapp. När det blev vår tur hamnade vi framför samma kvinna som förra gången. Nytt från sist var att hon nu hade skadat sina fingrar och endast skrev med ett långfinger på sin dator. Hon tittade på våra papper, vi höll andan. Jag sköt försiktigt fram en handskriven lapp från vår borgmästare där det mer eller mindre stod ”Problem? Kontakta mig!” Nu log damen och samlade ihop alla mina papper i en hög. Efter en del frågor, bland annat om min mammas och pappas namn, var mitt uppehållstillstånd klart. Det tog runt fyrtiofem minuter. Det blev Stenes tur. Kvinnan tittade på klockan och sa – Ni kan sitta kvar här och vänta, jag är strax tillbaka. Jag har paus nu.

Hon kom tillbaka efter en kvart och tog sig an Stenes papper med en frenesi endast hindrad av de omplåstrade fingrarna. Och trettio minuter senare hade Stene också fått uppehållstillstånd.

Med våra fina nya sigillförsedda uppehållstillstånd gick vi djupare in i kommunhuset för att i skatteverkets krypin ändra vår registrering. Men den upplevelsen finner jag inga ord för ännu, så den sparar jag till en annan gång.

Vi är väldigt förtjusta i vårt nya hemland och nu är vi registrerade här enligt alla lagar och regler. I morgon ska vi fira det med en liten resa till stora staden för att titta på möbler.

Gräsmattan uppväxt, resten väntar på frön.

Trädgården artar sig! Ölen behövs, det är tydligen svettigt med elgräsklippare.

Vädret idag, soligt runt 20 grader, vindstilla.

Ett, två, det blir många besök på kommunkontoret

Idag var det dags att registrera oss som permanentboende i Portugal. Väl pålästa och utrustade med kontoutdrag från svensk och portugisisk bank, NIF-nummer, pass, huslicens, Panodil och en liten juicetetra i väskan begav vi oss till Idanha a Nova för att söka uppehållstillstånd.

När man stiger in i den mycket moderna receptionen ska man ta en nummerlapp i det ärende som det gäller. Det fanns trettiotvå valmöjligheter i lappmaskinen. Alla på portugisiska. Där stod vi och letade efter den stora ”vi fattar ingenting” knappen. Jag började famla efter juicen och Panodilen i väskan. Som tur var uppenbarade sig en mycket hjälpsam kommunkvinna. Hon tittade på våra papper och vi upprepade som de fåntrattar vi förmodligen upplevdes vara ”-EU-licens, permanente, EU-licens, permanente”. Hon tryckte på rätt knapp och vips så satt vi framför en kvinna som inte var nöjd med våra papper. -Atestado de residencia? Frågade hon. De svenska fåntrattarna såg ut som fågelholkar. Hon suckade och sa långsamt på portugisiska” – Junta freguesia, Celia.” Det förstod vi! Celia är en slags borgmästare i vår by och Juntan är hennes kontor. Vi behöver alltså Celias intyg på att vi bor i vårt hus. Vi gjorde tummen upp till kvinnan bakom skrivbordet och körde hem.

Man kan tycka att det är invecklat men alla som vi träffat har varit trevliga, vänliga och verkligen försökt förstå vad vi menar. (Engelska talas inte av så många vuxna i vårt område).

Nästa steg blir Juntan som ska besökas. Det kontoret har öppet tisdagar och fredagar mellan kl 18 och 19. Vi återkommer med hur detta slutar.

Vädret idag: 19 grader, solsken med lite vind. Helt ok.

En levande landsby

Portugisisk kål och kakifrukt. Gåva från granne.

I vår lilla by bor det ungefär tvåhundra själar. Under en intensiv vecka i maj och i augusti ökar invånarantalet med nästan tusen procent. I maj firas blomsterfestivalen och i augusti kommer många utlandsportugiser ”hem” för att hälsa på släktingarna.

En apelsinsort med mycket bergamottsmak och en kanna vin. Gåva från annan granne.

Byns invånare är eller har varit hårt arbetande människor. De äldre sitter ofta utanför sina hus i gränderna för att prata och sjunga tillsammans. De arbetsföra åker antingen till ett jobb i staden eller går utanför byn till sina åkrar för att på en plätt odla kommande årsbehov av potatis, oliver, lök och liknande. De håller får och getter till husbehovet av mjölk och ost. Det finns lite större gårdar men i vårt område är det mest mindre hemman.

Det finns så mycket att berätta om hur livet ter sig här. Det är en upplevelse att beställa vitvaror, prata med kommunen, ja överhuvudtaget förstå hur samhället fungerar. Det vi har sett tills vidare är väldigt positivt. I vår by verkar det finnas plats för alla oavsett hudfärg, nationalitet och funktionalitet.

Och att som estrangeiros (utlänningar) bli så väl emottagna var mer än vi hade hoppats på. Till exempel farbrorn som knackade på de första dagarna vi var här för att uppmärksamma oss på att vi hade utelampan tänd, det är dyrt med el. Eller grannen som förser oss med frukt och grönt från sin trädgård. Och inte minst det trevliga belgiska paret som har blivit vår bro till det portugisiska livet. De har förresten två hus i byn varav det ena är till salu.