På tisdagkvällen kopplade vi hundarna för att gå till Juntan (se tidigare inlägg). På bänken utanför satt en äldre dam och hon hälsade glatt när vi kom. När det blev vår tur följde damen med in till borgmästaren för att höra vilket ärende vi hade.
(Att vara nyfiken är normalt här. Om någon går förbi när man lastar ur sina veckoinköp ur bilen tittar de gärna ner i påsarna för att se vad man köpt. -Paprika? Ja, det är gott. -Vilken fin tvål. Man vänjer sig även om det kändes väldigt konstigt i början).
Damen kom med goda råd till både oss och borgmästaren och medan intyg om bosättning skrevs, underhöll hon oss med historier om sina två hundar, myndigheter, kommunanställda i största allmänhet och vilka blommor som skulle göra sig i vår trädgård. Man kan inte annat än att ge upp, det gick inte att vara blyg svensk längre. Det var bara att ge sig hän i konversationen på bruten fransk/portugisiska.
Vi kunde i alla fall gå lättade därifrån. Vi hade fått vårt intyg, stämplat med en sigillstämpel. Nu måste det väl kunna godkännas på kommunhuset.
Torsdag morgon laddade vi väskan med relevanta dokument och ett par irrelevanta för säkerhets skull. Nu jäklar skulle vi få uppehållstillstånd. Framme i receptionen valde vi rätt lapp i maskinen, vi hade sparat den från förra gången som fusklapp. När det blev vår tur hamnade vi framför samma kvinna som förra gången. Nytt från sist var att hon nu hade skadat sina fingrar och endast skrev med ett långfinger på sin dator. Hon tittade på våra papper, vi höll andan. Jag sköt försiktigt fram en handskriven lapp från vår borgmästare där det mer eller mindre stod ”Problem? Kontakta mig!” Nu log damen och samlade ihop alla mina papper i en hög. Efter en del frågor, bland annat om min mammas och pappas namn, var mitt uppehållstillstånd klart. Det tog runt fyrtiofem minuter. Det blev Stenes tur. Kvinnan tittade på klockan och sa – Ni kan sitta kvar här och vänta, jag är strax tillbaka. Jag har paus nu.
Hon kom tillbaka efter en kvart och tog sig an Stenes papper med en frenesi endast hindrad av de omplåstrade fingrarna. Och trettio minuter senare hade Stene också fått uppehållstillstånd.
Med våra fina nya sigillförsedda uppehållstillstånd gick vi djupare in i kommunhuset för att i skatteverkets krypin ändra vår registrering. Men den upplevelsen finner jag inga ord för ännu, så den sparar jag till en annan gång.
Vi är väldigt förtjusta i vårt nya hemland och nu är vi registrerade här enligt alla lagar och regler. I morgon ska vi fira det med en liten resa till stora staden för att titta på möbler.
Trädgården artar sig! Ölen behövs, det är tydligen svettigt med elgräsklippare.
Vädret idag, soligt runt 20 grader, vindstilla.
