Kategori: Okategoriserade

I vår strävan efter att bli integrerade och samtidigt lära oss om hur samhället fungerar, har vi försökt genomföra alla kontakter med myndigheter själva. Det finns många bra företag som kan hjälpa till med mycket av det som behövs men vi ville åtminstone försöka. Vi har tidigare skrivit om hur vi fick våra uppehållstillstånd, det var inte helt lätt men det gick. Vad vi förstår nu i efterhand så är just vår kommun känd i länet för att vara svår och krånglig när det handlar om estrangeiros (utlänningar). Grannkommunen (där vi går i skola) har en helt annan inställning och kräver en tiondel av alla papper som vi fick visa, vid en ansökan om uppehållstillstånd. Den kommunen har också lagt märke till att många utlänningar har bosatt sig utan inkomst på en billig bit mark och har därför ordnat så att de en gång i månaden kan idka byteshandel på stadens torg. Till exempel ett par liter getmjölk mot en burk honung och så vidare. Även om vårt äventyr med skattemyndigheterna blev en utmaning så slutade det inte så illa att vi måste stå på torget och byta Stenes gamla strumpor mot en tomat. Det har tagit nästan ett år men efter otaliga besök på skattekontoret (några besök extra eftersom deras datorer inte alltid fungerar) så fick vi i dagarna det sista pappret att skicka till Sverige. Det räcker liksom att betala skatt i ett land. Tycker vi i alla fall.

I Penamacor finns ett kloster från 1500 talet och det var vi ju tvungna att besöka. Med en viss vana av franska kloster så tedde sig detta kloster mycket litet men ack så vackert. Som vanligt fastnade vi för de små historierna. I kyrkrummet finns ett helgon som heter St Clara. Hon helgonförklarades när hon som anställd av drottning Isabella stal bröd från hovets kök för att ge till fattiga. Hon bar brödet genom att lyfta upp fållen på sin kjol. En dag blev hon stoppad och tillfrågad vad hon bar på, hon svarade att det var rosor. När vakten bad henne släppa ner fållen ramlade det inte ut bröd utan just rosor. Ett mirakel. Fler intressanta saker hittar man i det lilla, till exempel på trappen utanför klostret. Här finns uthackat en spelplan och här satt soldaterna och spelade ett slags loppspel när de hade tråkigt.

Vi har också haft fyra dagars fest i vår by för att ära helgonen Margarida, Antonio och Sebastiao. De bars ur kyrkan och runt i byn. När det gäller Margarida så är det hon som givit namnet åt vår by och det finns en spännande historia om henne. Men den får ni i ett annat inlägg. I alla fall så firades de ordentligt dygnet runt med musik, religösa inslag, grillad kyckling, öl och tombola (vi vann bland annat tre jumboböcker med Kalle Anka på portugisiska). Nedan finns två filmsnuttar på musikkåren som marscherade runt och spelade.

Musik i vår by (öppnas i nytt fönster) 

Den fortsatte förbi vårt hus (öppnas i nytt fönster)

Vi har dagstemperatur på cirka 35 grader och just nu väldigt varma nätter.

 

 

 

I trädgården just nu börjar granatäpplena få lite storlek,
vindruvorna,tomaterna och fikonen är mogna. Plus det svarta guldet som växer hejvilt här på landet, björnbären. Varje morgon innan solen börjar gassa cyklar Tina ut för att plocka björnbär. Det har blivit många kilo som syltats för att passa till pannkakorna. När Fru L hörde att vi var så förtjusta i björnbär sa hon: ”- Var försiktig, björnbären vill inte vara kompis med dig.” Hon menade att vi skulle passa oss för de långa vassa taggarna. Det är mycket svårt eftersom de bästa bären alltid sitter högt upp eller längst in…

Vi går på språkskola varje lördag i Penamacor som ligger femton kilometer härifrån. Vår lite udda klass består av en mycket blandad kompott av utlänningar från Storbritannien, Sydafrika, Belgien, Tyskland, Holland och Sverige. I klassen finns bland annat äventyrarparet i åttioårsåldern, båten de hade som hem sjönk någonstans i Västindien när de kuskade jorden runt. De bygger nu ett litet hus på en ruin med tillhörande åkrar. Eller det unga paret i trettioårsåldern som hoppas kunna överleva på vad deras lilla bit mark kan ge. De har inte ens en ruin att bo i, de bor i tält.

Vi har mycket roligt på våra lektioner. Inte minst för att Pedro, vår lärare, har en mycket speciell pedagogik. Nästan alla frågor ställda till honom får svaret: – Det får NI berätta för mig! Det ger en dynamisk diskussion bland oss elever eftersom nivån på portugisiskkunskaperna är väldigt blandad. Lördagsskolan avslutas alltid på baren i parken där Pedro ser till att vi endast pratar portugisiska med varandra den första halvtimmen.

Stene vattnar gräsmattan, fruktträden och grönsakerna varje morgon och kväll. Fru L som vi delar mur med, bor i Lissabon och kommer för att titta till sitt nyrenoverade hus och sina apelsinträd en gång i månaden. En morgon stod Stene och Fru L samtidig och vattnade på varsin sida muren. När biten som vätter mot Fru Lś sida var färdigvattnad flyttade Stene spridaren till nästa bit. Då tittade hon över muren på våra nyvattnade grönsaker med en bekymrad min och vände sin vattenstråle på dem…  Vi vattnar inte rätt. Fru L är en underbar människa, hon gör och ger oss de godaste inlagda oliverna vi någonsin smakat så det är okej. Fru L vill ju att vi ska lyckas med våra odlingar och fortsätta trivas här. Och trivs, det gör vi verkligen!

För er som är intresserade så säljs det ett mycket prisvärt, stort boningshus ett par byar bort. Titta här: Bottenvåningen har varit café och kan bli det igen

Temperaturen håller sig mellan 34-37 grader med strålande sol.

 

Vi har som ni säkert vet en värmebölja här i Portugal. På samma sätt som varje grad över trettio är mycket i Sverige är allt över trettiofem mycket här. Vi har haft runt fyrtiosex grader, tillsammans med en het bris gör det verkligen dagarna outhärdliga. Nätterna på sommaren brukar vara rimligt svala med en härlig kyla tidiga morgnar men inte nu. Det är tjugosex grader som kallast och nästan vindstilla. Vi har en bottenvåning som är byggd av tjocka granitstenar, där tillbringar vi och hundarna hela dagen. Tur att det finns spel och Netflix. Det är mest synd om de stackars djuren som är ute i den gassande solen, utehundarna orkar inte ens skälla och vi har till och med slutit vapenvila med myrorna i trädgården. De är så törstiga att lite vatten som runnit av poolhåven tas tacksamt emot.

Det som är allra värst med hettan och torkan är bränderna. Vår del av Portugal var hårt drabbad förra året och just nu brinner det rejält i södra Portugal. Brandmännen sliter, ofta med undermåligt materiel och till en blygsam lön. De är Portugals hjältar. I skrivandets stund arbetar 1061 brandmän, 308 fordon och 7 flygplan med att bekämpa en brand i Monchique. Och det brinner på fler ställen just nu, gå in på denna sida, tryck på en markering och få information om branden och bekämpningen.

Strax innan värmeböljan, en kväll vid niotiden, ringde det på dörren. Utanför stod grannfrun med dotter, hon skrattade och sa – Kom nu, det är fest! Vi skyndande oss ut och följde med dem till den lilla byparken som var dekorerad med festliga lampor och en liten scen. Ett långbord med mat stod uppdukat och vi blev serverade en jätteportion med stek, potatis, sallad och vattenmelon och till det öl och läsk. Efter maten kände vi att det var läge att ta reda på två saker: Vad som firades och var vi betalade för mat och dryck? Det visade sig att det var en fest till ära för far och morföräldrar och alla var välkomna. Byakassan stod för hela kalaset och alla fick en liten present. En kakelplatta med byns kyrka, sigill och de viktiga blommorna (de finns till och med på byns soptunnor).  Sen blev det underhållning. En man med elorgel och dragspel, en man som sjöng och spelade gitarr och det bästa: Två farföräldrar som stapplade upp på scenen med ett munspel och kastanjetter, inte en ton rätt men viljan och glöden fanns. Mor/farförälderdagen: Dia dos Avós

 

 

 

 

 

I dessa varma dagar orkar ingen av oss stå vid spisen. Vi äter mycket sallad och frukt, snabbt och lätt. Men det är ju gott med den där lilla bullen till kaffet och eftersom ”ingen” bakat på ett tag blev det snabbt tomt i frysen. Äsch, vi kokar munkar i olja. Världens bästa idé, speciellt på sommaren i Portugal. Inte. Men gott var det, frysen är full och grannarna tycker om dååhnåtts, påstår de i alla fall. 

Här är varmt, 45 grader och dagen till ära vindstilla.

 

 

 

 

Att vara invandrare är inte lätt någonstans. Det är mycket information man ska kunna tillgodogöra sig och man måste kunna språket. När vi mottar ett myndighetsbrev så brukar vi gå med det till borgmästaren för att få reda på om det är något vi måste göra/skicka in eller betala. Eftersom det alltid finns en massa bybor hos borgmästaren brukar de tillsammans kunna hjälpa oss tyda det. Inga hemligheter här inte. Det gäller att ha rent mjöl i påsen. (Just nu lär vi oss också av en portugisisk barnbok från 5 år: Lär dig 1000 ord på engelska).

Våra tysk/ukrainska vänner berättade de att de precis haft en moment 22 upplevelse med den portugisiska byråkratin. Det slutade väl, men endast för att de hittat ett ”utlänningskontor” i stora staden. Det finns tydligen ett ställe dit utlänningar kan gå för att få hjälp med navigeringen i byråkratin. Detta kontor ligger på en bakgata, har ingen skylt, inga kontaktuppgifter och de marknadsför sig inte på kommunkontoren där utlänningar ska registrerar sig. Men våra vänner hade ryktesvägen hört talas om detta magiska ställe. När de steg in i väntrummet var det proppfullt av desperata engelsmän, tyskar som hade slitit sitt hår och apatiska holländare. När det blev deras tur räckte det med att tjänstemannen ringde ett samtal och vips så var deras problem löst. Vi har noterat adressen för eventuellt framtida bruk.

Vid den stora sjön där vi brukar gå promenader laddas det just nu för en musikfestival som avhålls här vart annat år. Boomfestivalen är ingen liten festival, cirka 35.000 personer beräknas vara på plats under de sju dagar den varar. Musiken är typ psykedeliskt-techno liknande med inslag av shamantrummor och heliga eldar. Boom drar till sig fria själar från hela världen och är samling för den globala psykedeliska stammen (översatt från deras hemsida). Inte riktigt vår grej men det är ett stort event och sådana behövs här. Vi förundras ofta över att det är så få turister som hittar hit. Området här är ju ett mecka om man tycker om viner, natur och ostar. Fårostarna är makalöst goda!

Vid slutet av vår gränd bor det en riktigt kaxig hund. När vi går förbi så kan vi svära på att den skriker till Kanel och Simba: – Ni är så fula! Ni ser ut som Helan och Halvan! Om ni kommer närmre så sliter jag ut era inälvor! Det finns ett hål i grinden och man kan tydligt se att han låtsas försöka komma ut för att spöa upp våra hundar. I själva verket är hålet stort nog till den lilla 7 kilos hunden och vi pinnar alltid snabbt förbi. Simba fick nog förra veckan. Han kastade sig mot staketet, morrade och skällde, vi hade fullt sjå att hålla i honom. Kaos och inferno. Just då kommer en liten tant gående, tittar på Simba och säger till honom: – Äsch, den är ju så liten och du är så stor. Nu går vi vidare. Simba blev så paff att han bara lunkade efter tanten med oss på släp och vi undrade om vi stött på Portugals hundviskare.

Här är 32-36 grader, lite som i Sverige? Adeus!

 

 

 

Vi har tur som bor i ett område med fantastisk välbevarad historia. Ett besök i vår grannby var verkligen ett lyckokast! Byn grundades av romarna århundradet före vår tidräkning. Senare övertogs den av kristna visigoter och suebi. På 700 talet ockuperade morerna staden och på 1100 talet togs den tillbaka av kristna. Tempelriddarna fick byn i gåva på 1200 talet. Det är inte konstigt att det finns mycket historia att gräva i här. På plats i byn kan man gå längs den romerska ringmuren, se den romerska bron, besöka den gamla olivpressen och bäst av allt, se den stora samlingen romerska stenarna med inskriptioner. Om någon vet vad det står på stenarna på bilderna längst ned så skriv gärna en kommentar!

Vår äldre granne är änkling och bor ensam med sin hund som heter, översatt från portugisiska, ”Toffeln”. Han är oerhört trevlig och utgår från att alla han möter pratar och förstår snabb portugisiska. Han har alltid varit väldigt pratsam så de tre minuterna det tar att gå till soptunnan och tillbaka blev häromdagen två timmar. Men när vi ser honom sitta ensam i sin pyjamas utanför sitt hus på kvällarna och prata med sin hund, ja då stannar vi gärna och lyssnar de gånger han är pratsugen.

Det är också salladssäsong och det verkar som om alla i byn odlar tre gånger mer än de behöver eller gör av med. Vilket vi är tacksamma för eftersom det tydligen finns en kollektiv tanke om att ge överskottet till utlänningarna. Vi har ätit väldigt mycket sallad nu och delger gärna er receptet på en salladssoppa som kom till en dag då vi inte kunde hitta vår mikro på köksbänken på grund av mängden sallad som vi fått i gåva.

Värm upp olivolja och bryn lök och vitlök. Lägg i ett par tärnade potatisar och häll på buljong. Låt koka tills potatisen är mjuk. Lägg i  mycket salladsblad och koka tills de är sladdriga. Mixa, salta och peppra. Kan med fördel serveras med lite stekt bacon eller chorizo strött ovanpå.

På tal om mat så köpte vi färska grisöron till hundarna igår. Kilopriset på färska öron var tio kronor mer än på färsk kyckling! Men hundarna var nöjda.

 

Sist en liten tanke om att flytta till ett nytt land.

Denna delen av Portugal är väldigt populär hos utlänningar som vill leva ett annat slags liv. För att generalisera så kan man säga att det finns en grön våg av utlänningar här. Väldigt många EU medborgare men hela världen finns representerad. en hel del har en annorlunda livsstil om man jämför med vår egen och det är alltid trevligt när alla inte är stöpta i samma form. Vad vi inte förstår är varför en hel del utländska familjer väljer att hemskola sina barn. Att pedagogiken kanske inte stämmer med vad man egentligen önskade sina barn är ju ett argument. Men när man bosätter sig i ett annat land så behöver barnen lära sig språket, få vänner och känna Portugal som sitt hemland. Inget kan göra detta lika bra som att få gå i en vanlig skola där barnen lär sig nya landets traditioner, hur man interagerar i sin nya kultur och ett nytt språk är ju inga problem för barn. Portugisiska skolor må vara lite gammaldags men studieresultaten är det verkligen inget fel på. Nåja, det är inget vi kan påverka eller har med att göra men det är något vi återkommer till när vi pratar om hur man integreras i ett nytt land.

Vi har haft 32-37 grader ett par veckor och en vecka med 25 grader och lite regn. Det har varit bra för grönskan.

 

 

 

 

 

I veckan blev Tina ombedd att vidarebefordra ett meddelande till den ena av våra portugisiska grannar. Eftersom språket inte riktigt sitter på plats var det lite av en utmaning. Jag (Tina) memorerade meddelandet och gick med raska kliv ut i gränden och två hus bort. Hos grannen togs meddelandet emot på gårdsplanen och stolt som en tupp önskade jag grannfrun en trevlig kväll och skulle vända mig för att gå hem. Nehej, den gubben gick inte. Grannfrun tog mig i armen och drog in mig i köket, placerade mig på en liten stol och började laga kvällsmat. Hon talade mycket långsamt och beskrev varje sak hon gjorde eller tog i. Jag satt länge där i köket och lärde mig namnen på olika mått, grytor, råvaror och kryddor. Helt underbart! När hennes dotter kom hem uppmanades hon barskt att tala långsamt med mig och visa mig kattungarna. Dottern beskrev varje kattunge för mig vad gäller färg, kön och humör. Allt på mycket långsam portugisiska. Jag gick därifrån med många nya ord, nyplockad sallad, en stor påse brytbönor och en känsla av tillhörighet.

Det är vår första vår/sommar i Aldeia och växtkraften här är otrolig. För tre veckor sedan hade fikonträdet inte ett blad och nu finns det blivande fikon på grenarna. Likadant med granatäpplebusken/trädet. Gräset växer och Stene klipper det varannan dag. Tomatplantorna lever, alla utom fem (som Simba åt upp) är i gott skick. Vi planterade dill lite överallt eftersom det är omöjligt att hitta någonstans att köpa. Den trivs mycket bra och Stene ser fram emot att använda kronorna till kräftlagen. Det enda som är svårt att beskriva för er i ord är doften från våra blommande apelsinträd. Så intensiv, söt och ackompanjerad av surret från tusentals honungsbin.

Vi fick finbesök från Sverige. Tinas pappa tog flyget till Lissabon och tillbringade en vecka med oss under apelsinträden. Det var så roligt att äntligen få visa honom vårt nya hem och den fantastiska natur som vår del av Portugal erbjuder. Veckan gick fort och alltför snart var vi tillbaka i Lissabon för att lämna av honom på flygplatsen. Vi passade på att besöka Ikea på hemvägen och köpte tjugofem paket mörkrostat kaffe. Av allt nytt och gott i Portugal är kaffe som passar oss i smaken det enda vi inte har lyckats hitta här. Kaffet på barer och kaféer är mycket gott men vi får liksom inte till det goda hemma i köket.

Det har växlat mellan 22 och 30 graders värme. Lite svalkande bris på de varmaste dagarna.

 

Vi har hört och läst att Portugal har ett mycket rent dricksvatten. Och det stämmer eftersom det i alla fall här, är väldigt klorerat. Det är nästan ingen i vår by som dricker kranvatten istället hämtas dricksvatten från en av de tre tappkranarna som finns i byn. Vattnet där kommer från bergen, är rent och kontrolleras. Här märker vi tydligt att vi kommer från ett land med lyxvatten och är bortskämda. För oss så smakar bergsvattnet lite ”mosse”, här är det ett fantastiskt dricksvatten. Att köpa vatten på 7 liters plastflaskor är ett alternativ men det är ohållbart i längden. Världen behöver inte mer plastavfall och det blir en hel del på ett år. Vi har därför valt ett mellan-alternativ. Vi har köpt en vattenkanna med ett Britafilter, det ger ett vatten utan klorsmak dock blir det lite ”platt”.

Idag den 25 april, firas Nejlikerevolutionen som 1974 befriade Portugal och banade väg för demokratin. Samma dag ett år senare hölls det första fria valet. Det är en viktig dag, alla statliga myndigheter har stängt. Det betyder dessvärre att skolorna också är stängda. Jag skriver dessvärre eftersom portugisiska barn är precis som svenska, de har tråkigt. Det kan låta så här i en Lissabonfamilj: ” -Vi åker till mormor och morfar på landet och hälsar på. Vi vet att du har tråkigt där, men ta med en fotboll och din blockflöjt.” Barnet packar lydigt ner boll och flöjt och efter trettio minuters bollspel i morföräldrarnas gränd tas flöjten fram. Och då låter det exakt som det gjorde i vårt hem när barnen var små: ”Nej men herregud, du kan ju inte spela här inne, gå ut med dig!”. Vi kan således upplysa er om att låten ”Köp varm korv” också existerar här i Portugal. Den finns i olika utföranden, ofta med en djup suck på sluttampen.

Stene vill odla grönsaker, det vill inte Tina eftersom hon kommer ihåg den stora mjölkkartong-katastrofen 2010. Det var det året då Stene och Astrid planterade och skötte ett hav av småplantor som de omsorgsfullt planterat i halva mjölkkartonger. Dessa flyttades runt på fastigheten för att finna den optimala odlingsplatsen. Det var också det året Tina öppnade upp en ny hage till hästarna.. Låt oss bara säga att hästar endast äter lite mjölkkartong, de tycker bättre om små mjälla plantor. Stene verkar ha förträngt denna händelse så vi styrde kosan mot marknaden i stora staden. -Jag ska be om tre plantor, sa Stene till torghandlaren. Väl hemma tyckte han nog att de såg lite buskiga ut för att vara tomatplantor. Det visade sig att det låg tio plantor i varje paket. Han är nu en överlycklig ägare till trettio tomatplantor som han har planterat högt och lågt i vår trädgård. Tiden får utvisa om det blir några tomater. Vi har alla fall inga hästar..

Vädret: Mellan 23 och 30 grader, någon enstaka regnskur på kvällarna.

 

 

 

 

Vi fascineras av arbetet som görs på grannhuset. I vår by får man sedan ett par år tillbaka endast sätta upp stenfasad som görs enligt gamla sättet. Det spelar ingen roll om det är renovering eller nybygge, inga moderna block får användas till fasaden. Byggarna sitter och hamrar ut passande stenar ur stora block som muras upp efterhand. Vilket jobb! Men ett bra sätt att hålla ett hantverk levande och ett typiskt far och son arbete.

När man reser runt i Portugal så stöter man ofta på ruiner och ödehus, även mitt inne i en by eller stad. Här finns det ett sunt tänk. Om taket rasar in så sätter kommunen upp ett avspärrningsband. Inga böter eller straff om det inte fixas snabbt. Man resonerar som så här: när ägaren har råd så fixas taket, det lönar sig inte att kräva in böter från någon som inte har resurser. Bättre att vänta eftersom det kommer upp ett nytt tak när det finns pengar.

 

Det finns staket lite överallt här. Staket är bra om de fungerar och att det som ska stanna bakom staketet verkligen stannar där. När vi på vår promenad genom byn mötte ett får blev vi ju lite förvånade. Att de är lösa på campo är ju en sak men mitt i byn? Fast det löste sig, det kom en liten tant och lockade in fåret i en trädgård och så här i efterhand så kanske den bodde där, i trädgården alltså. Vår svenska hund Kanel, i Sverige känd som SÄPO eller ”den hunden är det något fel på”, har redan skaffat sig ett rykte i byn.

De lösa hundarna här är mycket vänliga och vet hur man beter sig. När Kanel ser dessa dagdrivare, utan koppel och utan människa förvandlas hon till en varulv. Man kan därför lugnt säga att hundarna här ”skiter knäck”(som min mamma hade sagt) när de träffar på Kanel. Men just denna vecka är hon poppis. Inget staket i världen verkar kunna hålla hanhundarna borta från vår trädgård. Stene och Simba har fullt upp med att jaga bort dem, Stene med en kvast och Simba revirmarkerar. (Tur det inte är tvärtom..).

Till sist vill jag berätta för er att det har regnat här tio dagar i sträck nu. Det är positivt eftersom det behövs, men lite tråkigt är det allt. Temperaturen håller sig runt 8-12 grader. Men våren är verkligen här ändå. Mimosan blommar och mispelträden på gården doftar ljuvligt. Citronerna och clementinerna växer så det knakar och om två veckor slår det över till 20 graders temperatur på dagtid.

 

Just nu är det kallt i Portugal. Sedan en vecka tillbaka har inte temperaturen kommit över 10 grader här hos oss. Som tur är så är vi vana vid låga temperaturer men det får erkännas att det är lite trist. Det verkar dock inte påverka naturen, den formligen sprutar ut grönt gräs, blommande träd och en massa pollen (Stenes allergimediciner får verkligen jobba). Just nu är apelsinerna och citronerna i trädgården mogna. För oss betyder det juice varje morgon och att tillverkningen av Limoncello rullar på. Första flaskan av den gula likören provsmakades i går och vi är mycket nöjda med resultatet. Förresten, vi har ju glömt att berätta att vi var på pressen och hämtade vår olivolja. Vi tog emot fem liter fantastiskt god olja på våra 60 kilo oliver, pressen hade redan tagit 10% av oljan i betalning så vi är mycket nöjda med utfallet.

Eftersom det är lite konstiga tider för OS i år och för att jag inte uppskattar att bli väckt mitt i natten av skidåkning så har Stene byggt en OS-studio i gästvåningen. Under ett par dagar har jag kunnat följa ”bobyggandet”.  Det har lagrats ved, teven har finjusterats och det har byggts upp ett lager av öl, snacks och frukt i gästköket. Vi lär väl ses till kvällsmaten eller o jantar som det heter här.

Vi har varit på upptäcktsfärder i vårt närområde och varje gång hittar vi nya smultronställen. Senast ett litet café med läckra mackor i Fundau. Vi stannade till på torgdagen där och köpte ett citronträd och ett lagerträd för 170 kr!

 

 

Vill du gå en virtuell promenad i vår by så klicka här: Street view  Du börjar promenaden utanför vårt hus. Om du vänder helt om och går vänster vid kommande korsning hamnar du utanför byn, på campo. Om du istället går rakt fram och snett till vänster kommer du till vår kyrka/centrum.

En del har frågat oss om huspriser här i området, jag länkar nedan till en site som är poppis bland utlänningar. Exempel på hus under 100.000 euro i vårt område