Soptunnor, återvinning och parkering

Lammningssäsongen har börjat! Det bräks efter fårmammorna överallt just nu. De vita hägrarna häckar i samma hage som de nya lammen. Det känns som vår fast det är vinter..

På torget i vår by finns återvinningscontainrar för glas, plast och papp.  De är oftast helt fulla vilket kan tyda på ett aktivt sorterande. Det kan också bero på att de inte töms särskilt ofta. För hushållssopor finns det stora kärl utställda i gränderna. Allt som inte går under epitetet hushållssopor ställer man vid sidan om tunnan och efter ett par dagar är det borta. Enligt reglerna så skickar renhållningskillarna efter en lastbil som hämtar upp men ofta är sakerna borta långt innan sopbilen kommer. Ibland behöver någon annan en gammal spis eller en kylväska och då tar man det man behöver. Det var lite svårt att vänja sig vid att ”bara” lägga ut bråte, men det fungerar. Sist vi satte ut lite gamla eternit-takbitar fick vi bära det från tunnan och hem till en äldre farbror. Han såg oss ställa det vid sopen och han behövde lite nytt tak till sina höns. Återbruk.

Sopbilen har det inte lätt. Det är trångt i gränderna men den tråcklar sig fram två gånger i veckan. En kille kör och två andra står bak på bilen alternativt så går en framför för att se om det finns plats. Generellt kan man inte parkera i gränderna utan att orsaka trafikstockning. Man parkerar såklart ändå och det löser sig eftersom föraren till fordonet som vill fram hänger sig på tutan. Det resulterar i att (fel)parkeraren kommer lunkande, flyttar bilen och parkerar den på ett annat olämpligt ställe (till exempel med halva bilen framför vår garageport). Och så börjar det om igen. Det är krångligt, ljudligt och brötigt men det fungerar. Och utan sura miner eller stress!

Att bo i en liten okänd gränd i Portugal är inte bara solsken. Vi beställer ibland böcker från Amazon. Budbilarna hittar inte hit och vi kan inte kan ge dem en vägbeskrivning på portugisiska. Vi löser det så här när chaufförerna ringer:

-Hej det är budet, jag är vid kyrkan. Kan ni ge mig en vägbeskrivning till er adress? (på portugisiska). Tina svarar då -Espere (vänta)! och springer allt vad hon kan till kyrkan och hämtar paketen från en förvånad chaufför. Det är liksom det bästa vi kan just nu. Men vänta bara, vi lär oss mer av språket för varje dag som går.

Vädret idag, sol, blåst och ca 12 grader. (I förrgår regnade det hela dagen).

Veterinärräkning, hundar och apotek

När vi kom till Portugal hämtade vi en herrelös hund på ett hundstall. Simba som valet föll på, visade sig vara rumsren, gammal, snäll och hjärtsjuk. Fyrtionio kilo gul hund med dåligt hjärta. Vi har nu varit tre gånger hos veterinären i lilla staden, den totala kostnaden för dessa besök uppgår till cirka 400 kronor. (I Sverige hade han kunnat bekosta veterinärens nya bil). Besöken hos veterinären är alltid spännande, att ha koppel på hunden är inte så vanligt här. Väntrummet blir därav en upplevelse i sig, sist muckade en liten pinscher bråk med alla som kom in och det blev lite extra stökigt när en äldre bonde kom in med en något skeptisk bandhund. Lite synd om bonden för han hade i alla fall försökt göra ett koppel av en gammal presenning. Det höll inte..

Recepten från veterinären är en mardröm när man som icke portugisisktalande ska lösa in dem på apoteket. Det står endast vilken medicin och mg vikt/tablett det handlar om. Man måste själv svara på hur länge den ska tas och hur ofta. Det gäller att komma ihåg vad veterinären sagt. Apotekspersonalen tar då fram en miniräknare och  räknar ut antal tabletter som man får utan något klistermärke med dos/dag.

Den gula hunden har ingen riktig uppfattning av hur mycket han kan. Han lever, som många andra, på gamla meriter. Runt vår trädgård finns en mur. Den är ungefär en och en halv meter hög på vår sida och mer än två meter hög om man står på andra sidan i gränden. Farbrorn med den lilla chihuahuan ler fortfarande stort när vi ser honom. Han gick förbi häromdagen och vände sig förskräckt om när gula hunden landade med ett magplask på kullerstenarna bakom honom. Gula hunden trodde att han lätt och elegant kunde hoppa över muren, som den gasell han en gång var. Det kunde han inte.. Nu sitter han här med en fläskläpp och surar. Som tur är har han en kropp som en betongsugga och skadade sig inte utöver fläskläppen.

Vädret idag: Sol, lite vind och ca 17 grader. Helt ok.

 

 

 

Festa estrangeiros och julbelysning

Det har blivit en hel del sociala tillställningar med andra utlänningar på det senaste. I fredags var vi och ett par belgare hembjudna till en tysk kille och hans ukrainska sambo. De bor utanför byn, ute på landet mellan åkrarna. När man kör dit så parkerar man halvvägs och blir upphämtad i en vad man kallar fattigmansjeep här, Renault Laban. Vägen är så smal att bilarna skrapas av träden på sidorna. Huset de bor i har de själva byggt och är som alla andra hus här, praktiskt och vackert. Ett vardagsrum i center med eldstad. Sovrum, badrum och kök byggt runt vardagsrummet. Då behöver man bara värma upp på ett ställe, värmen sprider sig. Elen de använder kommer från solpaneler och det räcker gott och väl till att hålla modern standard för köksmaskiner, frys med mera. De arbetar bägge två med dagsverken på byggen och i odlingar. Det är så intressant att besöka andra och höra hur de tänkte när de flyttade hit. En trevlig kväll!

I måndags var det vår tur att bjuda på middag. Det blev smörgåstårta, sjömansbiff och ananaspaj. Är det svensk-kväll så är det! Något överraskande så blev smörgåstårtan en succé, det är ju en lite udda maträtt.

Bordet är dukat

Ni som känner mig vet att jag är galen i ljusslingor. Den ska ju naturligtvis upp för julen här i Portugal också. Men det finns vissa skillnader. I Sverige satte jag upp den iförd skoteroverall, gummistövlar och pannlampa. Här klättrade jag runt i apelsinträden barfota, iförd T-tröja och jeans. Vilken känsla! Belysningen tänds inte förrän i december men redan nu har mina slingor blivit ett samtalsämne på ett av byns caféer. Hur kommer det att lysa? Varför ljus, det är ju inte så mörkt här? Som tur är så sitter vår granne ofta där och är villig att förklara. ”Ni vet, de kommer från ett mörkt land och man tycker om ljus där”.

Vädret idag: Molnigt med sol, ca 16 grader och vindstilla.

 

Att besöka Juntan, nyfikenhet och uppehållstillstånd

På tisdagkvällen kopplade vi hundarna för att gå till Juntan (se tidigare inlägg). På bänken utanför satt en äldre dam och hon hälsade glatt när vi kom. När det blev vår tur följde damen med in till borgmästaren för att höra vilket ärende vi hade.

(Att vara nyfiken är normalt här. Om någon går förbi när man lastar ur sina veckoinköp ur bilen tittar de gärna ner i påsarna för att se vad man köpt. -Paprika? Ja, det är gott. -Vilken fin tvål. Man vänjer sig även om det kändes väldigt konstigt i början).

Damen kom med goda råd till både oss och borgmästaren och medan intyg om bosättning skrevs, underhöll hon oss med historier om sina två hundar, myndigheter, kommunanställda i största allmänhet och vilka blommor som skulle göra sig i vår trädgård. Man kan inte annat än att ge upp, det gick inte att vara blyg svensk längre. Det var bara att ge sig hän i konversationen på bruten fransk/portugisiska.

Ett vitt sigill. Vackert!

Vi kunde i alla fall gå lättade därifrån. Vi hade fått vårt intyg, stämplat med en sigillstämpel. Nu måste det väl kunna godkännas på kommunhuset.

Torsdag morgon laddade vi väskan med relevanta dokument och ett par irrelevanta för säkerhets skull. Nu jäklar skulle vi få uppehållstillstånd. Framme i receptionen valde vi rätt lapp i maskinen, vi hade sparat den från förra gången som fusklapp. När det blev vår tur hamnade vi framför samma kvinna som förra gången. Nytt från sist var att hon nu hade skadat sina fingrar och endast skrev med ett långfinger på sin dator. Hon tittade på våra papper, vi höll andan. Jag sköt försiktigt fram en handskriven lapp från vår borgmästare där det mer eller mindre stod ”Problem? Kontakta mig!” Nu log damen och samlade ihop alla mina papper i en hög. Efter en del frågor, bland annat om min mammas och pappas namn, var mitt uppehållstillstånd klart. Det tog runt fyrtiofem minuter. Det blev Stenes tur. Kvinnan tittade på klockan och sa – Ni kan sitta kvar här och vänta, jag är strax tillbaka. Jag har paus nu.

Hon kom tillbaka efter en kvart och tog sig an Stenes papper med en frenesi endast hindrad av de omplåstrade fingrarna. Och trettio minuter senare hade  Stene också fått uppehållstillstånd.

Med våra fina nya sigillförsedda uppehållstillstånd gick vi djupare in i kommunhuset för att i skatteverkets krypin ändra vår registrering. Men den upplevelsen finner jag inga ord för ännu, så den sparar jag till en annan gång.

Vi är väldigt förtjusta i vårt nya hemland och nu är vi registrerade här enligt alla lagar och regler. I morgon ska vi fira det med en liten resa till stora staden för att titta på möbler.

Gräsmattan uppväxt, resten väntar på frön.

Trädgården artar sig! Ölen behövs, det är tydligen svettigt med elgräsklippare.

Vädret idag, soligt runt 20 grader, vindstilla.

Ett, två, det blir många besök på kommunkontoret

Kommunhuset

Idag var det dags att registrera oss som permanentboende i Portugal. Väl pålästa och utrustade med kontoutdrag från svensk och portugisisk bank, NIF-nummer, pass, huslicens, Panodil och en liten juicetetra i väskan begav vi oss till Idanha a Nova för att söka uppehållstillstånd.

När man stiger in i den mycket moderna receptionen ska man ta en nummerlapp i det ärende som det gäller. Det fanns trettiotvå valmöjligheter i lappmaskinen. Alla på portugisiska. Där stod vi och letade efter den stora ”vi fattar ingenting” knappen. Jag började famla efter juicen och Panodilen i väskan. Som tur var uppenbarade sig en mycket hjälpsam kommunkvinna. Hon tittade på våra papper och vi upprepade som de fåntrattar vi förmodligen upplevdes vara ”-EU-licens, permanente, EU-licens, permanente”. Hon tryckte på rätt knapp och vips så satt vi framför en kvinna som inte var nöjd med våra papper. -Atestado de residencia? Frågade hon. De svenska fåntrattarna såg ut som fågelholkar. Hon suckade och sa långsamt på portugisiska” – Junta freguesia, Celia.” Det förstod vi! Celia är en slags borgmästare i vår by och Juntan är hennes kontor. Vi behöver alltså Celias intyg på att vi bor i vårt hus. Vi gjorde tummen upp till kvinnan bakom skrivbordet och körde hem.

Man kan tycka att det är invecklat men alla som vi träffat har varit trevliga, vänliga och verkligen försökt förstå vad vi menar. (Engelska talas inte av så många vuxna i vårt område).

Nästa steg blir Juntan som ska besökas. Det kontoret har öppet tisdagar och fredagar mellan kl 18 och 19.  Vi återkommer med hur detta slutar.

Vädret idag: 19 grader, solsken med lite vind. Helt ok.

 

En levande landsby

Portugisisk kål och kakifrukt. Gåva från granne.

I vår lilla by bor det ungefär tvåhundra själar. Under en intensiv vecka i maj och i augusti ökar invånarantalet med nästan tusen procent. I maj firas blomsterfestivalen och i augusti kommer många utlandsportugiser ”hem” för att hälsa på släktingarna.

En apelsinsort med mycket bergamottsmak och en kanna vin. Gåva från annan granne.

Byns invånare är eller har varit hårt arbetande människor. De äldre sitter ofta utanför sina hus i gränderna för att prata och sjunga tillsammans. De arbetsföra åker antingen till ett jobb i staden eller går utanför byn till sina åkrar för att på en plätt odla kommande årsbehov av potatis, oliver, lök och liknande. De håller får och getter till husbehovet av mjölk och ost. Det finns lite större gårdar men i vårt område är det mest mindre hemman.

Det finns så mycket att berätta om hur livet ter sig här. Det är en upplevelse att beställa vitvaror, prata med kommunen, ja överhuvudtaget förstå hur samhället fungerar. Det vi har sett tills vidare är väldigt positivt. I vår by verkar det finnas plats för alla oavsett hudfärg, nationalitet och funktionalitet.

Och att som estrangeiros (utlänningar) bli så väl emottagna var mer än vi hade hoppats på. Till exempel farbrorn som knackade på de första dagarna vi var här för att uppmärksamma oss på att vi hade utelampan tänd, det är dyrt med el. Eller grannen som förser oss med frukt och grönt från sin trädgård. Och inte minst det trevliga belgiska paret som har blivit vår bro till det portugisiska livet. De har förresten två hus i byn varav det ena är till salu.