Svamp, adufe och sjukvård

Med hösten kom svampsäsongen. Vi är inte så bra på själva identifieringen av svamp så vi plockar inga, det vågar vi inte. Men det gör inte så mycket eftersom grannfrun har varit här ett par gånger med brickor fulla av, vad vi tror, är stolt fjällskivling. Jättestora hattar som stekta smakar pepprigt kalvkött. Till och med en inbiten köttätare som Stene behöver inte kött till maten när vi äter denna underbara svamp. Vi kanske vågar oss på att plocka själv nästa år, nu vet vi ju hur denna goding ser ut.

Svampgåva, hattar stora som kaffebryggaren i bakgrunden.

När vi kom till vår lördagsskola berättade Pedro att vi skulle på en utflykt istället för att traggla verb. Det visade sig att vi skulle få lära oss att bygga ett traditionellt handhållet slaginstrument, adufe. Adufen är typisk i vår region Beira Baixa och den kom från början hit med morerna. För inte så längesedan var det tradition här att fästmannen byggde en adufe till sin fästmö, då var det endast kvinnor som spelade. Nu spelar både kvinnor och män men själva kunskapen om byggandet har börjat försvinna.

Nu finns det i alla fall minst tio invandrare som kan bygga en adufe. Undervisningen stod en intrumentmakare för. Han hjälpte oss att snickra ihop en ram, sträcka och sy i getskinn (det är segare än man tror), montera bjällror och berömma oss för att vi var så intresserade. Allt föregick på portugisiska så det gällde att spetsa öronen. En video från Youtube med adufemusik här.

Vi har dragit lite på en sak som vi skulle ordnat för länge sedan. Att registrera oss på en vårdcentral och få ett patientnummer. Det låter som en simpel uppgift men få saker som har med myndigheter att göra är enkelt. Därav vår ovilja att ta tag i det.

Det började lite som vanligt: Vi hälsar hövligt, lägger fram alla papper vi äger tillsammans med våra pass och säger på portugisiska att vi gärna vill registrera oss och få ett här kallat sns-nummer. Och som väntat suckade kvinnan vid disken djupt, drog ner mungiporna och tittade på sin kollega viftandes våra pass. Då sa Tina: ”-Åh vilket vackert land Portugal är. I landet vi kommer ifrån är människor inte så vänliga och hjälpsamma som här. Vi har verkligen tur!” (Vilket vi ju absolut menar och tycker). Och när vi säger det till en trött tjänsteperson här så skiner hen upp. Strax efter gick vi därifrån med vars ett sns-nummer. Och vilken service som erbjuds! Vår vårdcentral i lilla staden är öppen alla dagar i veckan mellan 8-24. Utöver det kommer vår husläkare till byn varje torsdag förmiddag. Besöken hos läkaren/vc kostar 8 euro.

En 15 liters spann med kakifrukter stod utanför porten när vi kom hem.

Nu kryper temperaturen nedåt. 2-6 grader på natten och 16-17 grader på soliga dagar. Vi har haft en del dagar med regn, då blir det lite råare ute. Men med regnet kommer det gröna gräset tillbaka.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *