Lunchmat, mindre bra och kvinnoresa

Det ligger en omelett där också…

Första gången vi var i Portugal för att leta hus åt vi lunch på ett litet kvarterscafé. Vi beställde omelett och förvånades över att den serverades med pommes och ris. Det smakade gott men vi tyckte nog det var lite konstigt att äta ris och pommes sådär samtidigt. Efter ett och ett halvt år här äter vi gärna maten så, om ni någonsin får möjlighet att prova så gör det! Det är förvånande gott. Stenes favoritlunch är annars bifanas. Tunna skivor kött i en bulle, ibland med lite lök och ost.

Bifana

För ett tag sedan fick vi frågan om vad som inte är bra här i Portugal. Det är sant att vi allt som oftast pratar och skriver om allt positivt i vårt nya land. Men liksom i Sverige finns här också saker som kunde vara annorlunda. Här är vår negativa lista: 1. Papper. Papper i oändlighet. Papper med stämplar och kopior på papper med stämplar. 2. Olika identifieringsnummer som är omöjliga att lära sig. Personnummer finns inte, däremot skattenummer, sjukvårdsnummer, ja ni fattar. 3. Kedjehundar. Behöver knappast förklara men det finns hundar här som kedjas upp när de är valpar för att inte släppas loss förrän de är döda. Tolv år på en meterlång kedja, ibland vill man bara gråta. Mycket mer än så har vi inte på listan. Ännu.

Byns kvinnoresa gick i år till Aveiro, Portugals Venedig. Vi bland annat fick prova på att göra ovos moles, en traditionell godsak bestående av äggula. Som tidigare resor var det hög stämning, god mat och en underbar dag. Tina var enda utlänningen och kämpade på med portugisiskan, det gick förvånansvärt bra. Så bra att damen vid sidan om i bussen berättade om sitt hus som var till salu. Och vilket hus! För att hjälpa människorna här med deras husförsäljningar och eftersom så många frågar oss har vi lagt till en sida här på portugallien som vi kommer att uppdatera med bilder och kontaktupplysningar på hus för er som är intresserade. http://www.portugallien.se/hus-till-salu/

Sist en bild från en loppmarknad vi besökte. Stoet och hennes föl var till salu och stod framför skolan, fölet var löst och levde loppan bland kakborden.

Fantastiskt väder 22-24 grader, inget regn. Apelsinerna har varit mogna ett tag, dill och potatis har tittat en bra bit upp ur jorden.

 

Vin, turkoser och grodor

Ett glas vin gör trädgårdsarbetet lättare.

Portugal är ett fantastiskt vinland. Vi är absolut inga experter men om vi jämför med franska viner vi druckit så är det vinstlott nästan varje gång vi öppnar en flaska portugisiskt. Vinet här är så fullt av smak att till och med Tina som är en kräsen vindrickare, har hittat favoriter. Och priserna är mycket plånboksvänliga. Sedan ett par månader tillbaka är det verkligen rea på vin i affärerna, det görs plats till det nya. Nedan till vänster ses Tinas favorit, Coutada Velha. Just nu med sextiofem procents rabatt, inte illa.

  Vi blev tillfrågade om vi ville följa med till Castelo Branco på en föreläsning om turkoser. Lokala geologer visade och berättade om en fyndighet av turkoser på ett berg i närheten. Cirka tjugofem personer var på plats och endast tre utlänningar hade hittat dit. En mycket intressant föreläsning och efteråt serverades grönkålssoppa, ost, korv och vin. Det mest intressanta var historian om turkosernas hemvist, det svarta berget. Argemela som på lokalt talspråk betyder ”man hör hennes skrik i luften”.

På toppen av Argamela fanns det för mer än 2000 år sedan en bosättning, förmodligen var folkslaget en slags kelter. När romarna kom för att ta över bosättningen var alla män borta för att slåss på en annan front. Kvar fanns kvinnor, barn och en  prinsessa som var byns hövding. Romarna ville veta var männen var men alla teg. De tog med sig prinsessan från byn, torterade och brände henne levande men hon avslöjade inget. Hela byn utrymdes och tvingades till ett slavliv nere i dalen. Denna historia har berättats genom generationer av kvinnor som bor i skuggan av Argamela. Klickar du här får du se en vacker kort video om kvinnornas Argamela .

Nu har nya krigarkvinnor tagit striden om berget. Ett utländskt företag vill bryta litium på Argamela, vilket kan ge förödande effekter på naturen och livet i området. Berget hyser tre sorters unika fladdermöss, en imponerande fauna och inte minst kulturhistoria. Nyligen upptäckte en lokal geolog stora fyndigheter av turkos och tillsammans med Argamelas kvinnor kämpas det för att litiumbrytningen ska förbjudas och att det istället satsas på mer hållbar turism med fokus på turkoser och historia.

Vi träffade på en sunkig grej. En av våra medstudenter har problem med stölder på sin quinta (farm). Han fick rådet av lokala att sätta ut stengrodor på fastigheten. När vi hörde det drog vi oss till minnes att vi faktiskt sett massor med grodor runt omkring. Målade på dörrar och i sten. När vi hörde oss för om detta fenomen så var förklaringen att det hindrade romerna att stjäla saker eftersom grodor betyder otur för dem. Det känns inte så fräscht, i vår värld kan saker stjälas av alla nationaliteter och överallt. Med eller utan grodor. Och vår vän satte inte ut några.

Grannarna njuter av det gröna gräset.

Vädret har varit fantastiskt om vi jämför med förra året. Någon enkel regndag och temperaturer mellan 16 och 22 grader. Gräsmattan har klippts fyra gånger denna månaden.

Körkort, sten och motsvarande Blocket

På en husvägg i Penamacor

När man har fått uppehållstillstånd/bor i Portugal måste man registrera sitt svenska körkort på IMT (transportstyrelsen). Detta ska göras inom 60 dagar och om man inte gör detta riskerar man böter vid trafikkontroller. När giltighetstiden för det svenska körkortet går ut kan vi inte få ett nytt från Sverige, det ska ansökas om ett portugisiskt och då måste svenska körkortet vara registrerat i det portugisiska systemet sen tidigare.

Här om dagen delade vi en flaska vin med vår granne polisen. Vi pratade lite om att vara utlänning och hur man alltid måste ha med sig alla papper. Han frågade om vi hade registrerat våra körkort, nej svarade vi lite skamset. Med allvar i rösten sa han att det var mycket viktig och att vi borde göra det snarast. Självklart följde vi hans uppmaning redan nästa dag. Nu är korten registrerade och om en månad har vi rätt att byta till portugisiska körkort, vilket vi tänker göra. Vi mötte en engelsman som hade problem, han hade inte registrerat sitt kort och hade bott här i över två år och hans körkort hade gått ut. Då kan man inte registrera det och inte heller få ett portugisiskt utan att göra nytt kör-och teoriprov. Inte kul.

Utanför IMT fick vi vänta en bra stund innan personen som dubbelparkerat kom ut till sin bil. Minst tre tut omgångar. (Vår bil är den svarta).På riksvägen till Castelo Branco mötte vi ett stort gäng som inte hade körkort i alla fall. Men herden hade åtminstone reflexväst vilket måste kännas tryggt när man vallar femtio får på en nittio väg.

 

 

Mimosan blommar i bakgrunden

Sten. Husen, murarna och ruinerna, sten så långt ögat når. Det är vacker sten, granit. I stenen ser man spåren efter verktygen som använts och vi kan endast föreställa oss hur lång tid det måste ha tagit att bygga en mur. Det är ju så med murar att de har väldigt lång hållbarhet och det inte blir aktuellt med lagning förrän om fem generationer. Då gör det kanske inget att det är ett tidskrävande jobb att bygga en. Det finns murar här som byggdes under romartiden och som lappats med ny sten efterhand som de vittrat ner.

Vi har fångat och låtit kastrera dessa två sötnosar.

Vi lyckades fånga två av kattungarna som bor i trädgården. Vi tog dem till veterinären för att kastrera dem och höll dem inne ett tag för att vänja dem att vara nära människor. Det lyckades och vi satte in en annons där vi uttryckte vår önskan om goda hem till våra små skyddslingar. Så långt allt väl. Det var ju inga problem tänkte vi. Då hade vi ju liksom inte tänkt på att människor som är intresserade hör av sig. Och även om vi förstår mer portugisiska nu så går nog vår språkgräns vid en pensionerad kattälskande dam med tusen frågor. Vi gjorde det enda vi kunde göra. Vi lät vår kära professor Pedro tala med kattentusiasterna. Tack vare Pedros hjälp bor nu två katter i vars ett gott hem. Den grå kattens arbetsnamn här var Dagmar och pojken som adopterade henne tyckte det var coolt med ett svenskt namn så nu hon är nog den enda katten i Castelo Branco eller kanske i hela Portugal som heter Dagmar.

Vädret har varit rätt stabilt. Sol, 16-18 grader med lite vind på eftermiddagarna. Någon enstaka dag med regn.

Gröna blad, korvar och biltvätt

På en husvägg i vår by

Det är lätt att vänja sig vid en grön vinter. Rosorna blommar, apelsinerna är mogna och Stene kan stå utomhus och lägga in oliverna som äntligen har vattnats ut. De ska nu läggas i burkar tillsammans med lagerblad, salt, vatten och vitlök.

Vi har tidigare skrivit att maten här var svår att ta till sig, annorlunda smaker och tillagningssätt. När vi nyligen var i Sverige så smakade mycket av det vi saknat under året inte särskilt gott. Vad har hänt med våra smaklökar?! Självklart vänjer man sig vid det nya men vi tror också att vi har blivit vana vid ”ren” mat. Här använder vi olivoljan från trädgården, grönsaker och ägg från byn och köttet köps över disk direkt av slaktaren. Inga plastförpackningar, E-nummer, vakuum och inga halvfabrikat. Just nu provsmakar vi korvar från slaktaren i grannbyn.

Korv från Escalos de Cima

Den svarta korven är en slags blodkorv med smak av spiskummin, Morcela. Den ljusa korven, Farinheira är en riktig joker tillverkad av grisfett och mjöl, inget kött. Och sist den lite mörkare Chouriçon som består av stora bitar kött och fett. Stene tycker bäst om Morcela och Tina föredrar Chouriçon. Ingen av oss tycker om Farinheiran.. Något av det som ligger kvar kvar på ”prova på” listan är: Havstulpaner, oxmage med bönor och bläckfiskgryta.

I julas blev vi sugna på vörtbröd och en av ingredienserna till hembakat vörtbröd är julmust. Eftersom julmust lyser med sin frånvaro fick vi först brygga julmust för att sedan kunna baka vörtbröd. Det kommer vi att göra om! Vilka härliga smaker det blir när man producerar saker själv. Lite krångligt och kanske inte lika vackert som det man köper men garanterat utan konstgjorda ingredienser.

I ”gör det själv” biltvätten kan man välja en doft till bilen. Välj mellan tall, lavendel, anti-rök eller något som bara heter arom, (nybilsdoft kanske). Vi har inte vågat prova. Än.

Idag har det duggregnat med temperatur runt 10 grader. Natten är kall, cirka 3 grader. Enligt prognosen ska detta vädret hålla i sig i ungefär tre veckor.

Gränshandel, tandläkare och mark

Vi tog en förmiddagsrunda till Spanien för att handla. En halvtimmas bilväg från oss ligger Valverde del Fresno, en liten bergsby med en livsmedelsaffär. Vissa varor är billigare i Spanien, ölen bland annat. Vi köpte tjugo enliters flaskor för etthundra kronor, hygienartiklar för ungefär halva priset och fyllde tanken med bensinen som är cirka två kronor billigare per liter i Spanien. (Nu kan det låta som mycket öl men med våra nya engelska bekantskaper så går det snabbt åt). Många portugiser åker över gränsen för att tanka och fylla på sina gasflaskor. Vi glömde våra gasflaskor hemma så det får bli nästa gång för vår del.

Vi har ju som tidigare nämnts registrerat oss och fått ett sjukvårdsnummer. Det behövdes när vi gick till tandläkaren Ana. I en av de vindlande gränderna i Penamacor har hon sin mottagning, öppet mellan nio på morgonen och sju på kvällen. Varje besök kostar fyra hundra kronor och det spelar liksom ingen roll om det är rensning eller lagning. Det kan bli lite dyrare vid lite mer omfattande behandlingar ursäktade sig tandläkaren med. Efter att ha betalt niohundra kronor till tandhygienisten i Sverige så känns priset hos Ana rätt okej.

Detta växer i våra krukor..

En karta över vårt närområde så att ni kan hänga med i alla namnen. För nu kommer det ett till, Aranhas. I Aranhas bor Pedro, vår lärare i lördagsskolan. Vi elever blev hembjudna till honom och ombads ta med oss något att äta. Vilken kväll det blev! Kall bacalhau med kikärtor och vitlök, ingefärskaka från Wales, grönsakscurry från Pakistan och mycket annat spännande från elevernas hemländer. Vi tog med en matjestårta som verkligen gjorde succé. Pedro hade också bjudit in sin vän Anselmo som jobbar på naturvårdsstyrelsen. Han hade mycket intressant att berätta om floran och faunan i vårt område.

Lite olika byhus som är till salu hos oss.

Vi försöker gå eller cykla en runda varje dag. När vi promenerar i byn blir vi alltid stoppade av någon som vill sälja sin gård/mark. -”Ni som är utlänningar, känner ni inte någon som vill köpa här? Det finns en stor brunn och mycket olivträd!” Vi svarar alltid att vi kan lägga det på minnet men nu är det så många så vi har övervägt att ta med oss karta och anteckningsblock på våra promenader. Befolkningen här börjar bli gammal och de yngre vill inte ta hand om mark och träd. Det sorgligaste som skulle kunna hända en mark här är att den inte blir betad. Öppna landskap är ett tecken på liv. Det finns säkert ett samband mellan får- och getbajs och att olivträden och korkekarna trivs så bra.

En sista grej. Hur gick det med det stora bålet mitt i Penamacor? Jo, det hade varit lite för stort. Kyrkklockorna hade börjat ringa ”eldsvåda” för att det blev mycket varmt och rökigt i tornet. Brandmännen som var på plats begränsade elden och sedan brann bålet ett par dagar tills det tog slut.

Vädret då? Nu blev det plötsligt kallare minsann, 12-14 grader och runt 4 på natten. Fortfarande inget regn.

 

 

Hästar, fest och jul

Julens ankomst har firats på otaliga sätt i byar och små städer. Hästar är en del av kulturen i Portugal och som före detta hästägare måste vi berätta om en mycket trevlig händelse. En dag i mitten av december samlades kommunens ryttare mitt i centrum av den lilla staden för en gemensam ridtur. Det var en regnig dag men många mötte upp. Det är en lite annorlunda känsla att möta en häst i trapporna till baren, men så gör man här. Precis som med hundarna blir hästarna liksom vana vid det organiserade kaoset, bilar, främmande hästar och saker som låter. Ryttarna är mycket stolta över sina hästar och många klär sig i klassiska kläder. Inga hjälmar här inte. Hela dagen hände det saker såsom musik och uppträden. Kommunen är väldigt aktiv och filmar mycket, det är ju bra för vi hinner inte se allt! Här är en video om vad som hände på hästdagen: Kommunens video   (Lite roligt att musiken i filmen inte är särskilt julig).Vi har varit på lite julfester här i byn. Den första var en byfest med inriktning på barnen (det bor tio barn här mellan 1 och 16 år). Vi samlades och lyssnade en stund på en kille som spelade sambarytmer och sjöng. Sedan blev det barnens tur med följa John och lite lekar. Under tiden som barnen lekte sällade sig en äldre herre till dem och lekte med. Barnen lekte så varligt med honom och tog honom i handen när han inte hängde med. Vi fick berättat för oss att han var 94 år och väldigt senil men han vill vara med och då ska han vara det. Just den biten säger så mycket om varför vi tycker om människorna här. Efter lekarna fick barnen vars ett namnat paket med just det som de önskar sig. Det var fina julklappar, vår grannflicka fick Barbie med köksutrustning och någon ett teleskop. Sedan blev det såklart mat. På ett långbord ställdes tallrikar fyllda med grillad kyckling, korv, ost, bröd och kakor fram. Man tar en servett och äter stående, det blir lite kladdigt men det är mycket trevligt. Självklart serveras öl, vin och vatten. Allt bekostas av byn.

Julkrubban i vår by
Utanför kyrkan
Utanför baren, mitt i byn

Julbrasa blir det här i år också. En helt galet mängd stockar har placerats på två ställen, utanför baren och nedanför kyrktrappan. Den 24 december efter mässan sätts kasarna i brand. Vi återkommer med bilder på detta nästa gång.

Med det önskar vi er en god jul!

Höll på att glömma.. Mellan 8 och 14 grader, vissa dagar regn andra dagar solsken.

 

 

Svamp, adufe och sjukvård

Med hösten kom svampsäsongen. Vi är inte så bra på själva identifieringen av svamp så vi plockar inga, det vågar vi inte. Men det gör inte så mycket eftersom grannfrun har varit här ett par gånger med brickor fulla av, vad vi tror, är stolt fjällskivling. Jättestora hattar som stekta smakar pepprigt kalvkött. Till och med en inbiten köttätare som Stene behöver inte kött till maten när vi äter denna underbara svamp. Vi kanske vågar oss på att plocka själv nästa år, nu vet vi ju hur denna goding ser ut.

Svampgåva, hattar stora som kaffebryggaren i bakgrunden.

När vi kom till vår lördagsskola berättade Pedro att vi skulle på en utflykt istället för att traggla verb. Det visade sig att vi skulle få lära oss att bygga ett traditionellt handhållet slaginstrument, adufe. Adufen är typisk i vår region Beira Baixa och den kom från början hit med morerna. För inte så längesedan var det tradition här att fästmannen byggde en adufe till sin fästmö, då var det endast kvinnor som spelade. Nu spelar både kvinnor och män men själva kunskapen om byggandet har börjat försvinna.

Nu finns det i alla fall minst tio invandrare som kan bygga en adufe. Undervisningen stod en intrumentmakare för. Han hjälpte oss att snickra ihop en ram, sträcka och sy i getskinn (det är segare än man tror), montera bjällror och berömma oss för att vi var så intresserade. Allt föregick på portugisiska så det gällde att spetsa öronen. En video från Youtube med adufemusik här.

Vi har dragit lite på en sak som vi skulle ordnat för länge sedan. Att registrera oss på en vårdcentral och få ett patientnummer. Det låter som en simpel uppgift men få saker som har med myndigheter att göra är enkelt. Därav vår ovilja att ta tag i det.

Det började lite som vanligt: Vi hälsar hövligt, lägger fram alla papper vi äger tillsammans med våra pass och säger på portugisiska att vi gärna vill registrera oss och få ett här kallat sns-nummer. Och som väntat suckade kvinnan vid disken djupt, drog ner mungiporna och tittade på sin kollega viftandes våra pass. Då sa Tina: ”-Åh vilket vackert land Portugal är. I landet vi kommer ifrån är människor inte så vänliga och hjälpsamma som här. Vi har verkligen tur!” (Vilket vi ju absolut menar och tycker). Och när vi säger det till en trött tjänsteperson här så skiner hen upp. Strax efter gick vi därifrån med vars ett sns-nummer. Och vilken service som erbjuds! Vår vårdcentral i lilla staden är öppen alla dagar i veckan mellan 8-24. Utöver det kommer vår husläkare till byn varje torsdag förmiddag. Besöken hos läkaren/vc kostar 8 euro.

En 15 liters spann med kakifrukter stod utanför porten när vi kom hem.

Nu kryper temperaturen nedåt. 2-6 grader på natten och 16-17 grader på soliga dagar. Vi har haft en del dagar med regn, då blir det lite råare ute. Men med regnet kommer det gröna gräset tillbaka.

 

 

Höst, katter och kafé

Utsikt över morgonkaffet

Nu är det höst här också och i mer än ett år har vi bott här i vårt lilla paradis. Dagarna rullar på och de fylls med mer än vi vågade hoppas på när vi kom hit. Ett par dagar i veckan börjar vi dagen med en promenad runt byn och vi avslutar den med morgonkaffe på byns bar/kafé. Just den lilla stunden tillsammans med byborna har gjort mycket för vår integrering i samhället. Gubbarna pratar portugisiska med Stene och repeterar långsamt de ord han inte förstår. När någon lite yngre lägger sig i och inflikar något på engelska så hyssas personen ner och får besked om att prata portugisiska. Svensken måste ju lära sig det. Och det fungerar! Vi kan nu, tack vare skolan och bybor, göra oss förstådda och delta i samtal om ditten och datten.

Herrelösa kattungar (den gråa i bakgrunden heter Dagmar)

Som den djurälskande kattallergiker Stene är, har han börjat köpa kattmat till stackarna utan hem. Vilket  kan översättas till att vi nu har mellan fem och sju katter i varierande ålder som försöker flytta in. När maten inte serveras fort nog ute i trädgården drar de sig inte för att komma upp till den öppna köksdörren, sticka in huvudet genom flugdraperiet och skrika. Högt. Det har till och med gjorts i ordning en liten torr sovplats med filtar under trappan. Det är vackra katter i alla möjliga färger och former men de är fortfarande vilda. Vi skulle vilja fånga in dem för att få dem kastrerade men just nu verkar det omöjligt, det krävs ju lite eftervård. Vi vill helst inte lämna in dem till kommunens djur”hem”, då kommer de att sitta i en bur tills dagen de dör av ålderdom. Vi klurar på andra lösningar.

Granatäpplen från trädgården

Vi har skördat den sista frukten för i år,granatäpplena. Förra året var trädet tomt men i år kunde vi plocka ner tjugofem frukter! De är en utmärkt gåbort present att ha med sig när vi besöker andra utlänningar. Vi har alla fortfarande den där känslan av att det växer otroligt exotiska saker här. De flesta av oss kommer ju från länder där det (grovt generaliserat) endast växer potatis och äpplen. Nästa skörd blir apelsiner och mandariner någon gång i februari, de har redan fått fin färg.

Efter höst kommer vinter och vi fick vårt beställda ton ved levererat till garaget. Grabben som kommer med veden hjälper också till att stapla den, ännu ett bra tillfälle att öva vår portugisiska.

Vädret är ostabilt med ett par regninga dagar som följs av ett par dagars solsken och ca 18 grader.

 

 

 

Ljud, tak och jakt

 

När man bor i en by i Portugal kan man inte räkna med tystnad. Varje vardagsmorgon kommer traktorerna förbi. Det är inte den sortens traktorer som vi såg hemma i Halland utan mindre tvåhjulingar med en vagn eller redskap. Efter ett år kan vi nu urskilja vilka som kör förbi endast genom att lyssna på motorljudet. Potatismannen och hans fru har en rätt spruttig men snabb traktor, Blå hattens traktor har hål i avgasröret och så vidare.

Utöver dessa så vet vi att det lite surrande/skramlande ljudet kommer från en dam som kör sin permobil ut till fälten. Hon har redskapen surrade bakom sätet som är klätt i häftig rosa fuskpäls. Eftermiddagarna är absolut den tystaste tiden på dygnet. Då är det för varmt att vara ute på fälten, till och med hundarna vilar. Sen kommer kvällen med köksljud och dofter, sång och höga röster när det diskuteras på bänkarna i gränderna. Lite tv-ljud här och där (vi medverkar till detta också eftersom det är skönare att sitta ute på taket och titta på tv på sommaren).

När natten närmar sig vaknar djuren, vilda som tama. Syrsorna spelar, fladdermössen piper, grodorna kväker och hundarna ylar (hundarna håller på till gryningen). Vissa nätter kan man höra nattskärror, ugglor och något oidentifierat som skriker. Enda gången vi reagerar på ljuden är när det blir tyst. Då undrar vi vad som har hänt och får svårt att somna.

Bönsyrsan? kollar in våra torkade fikon

Det bästa med vårt hus kan mycket väl vara takterassen. På taket soltorkar vi råvaror, tittar på tv, Stene sover där under de varmaste nätterna och så kan man sitta där med en kopp kaffe och engagera sig i vardagen som passerar. På det sättet upptäcker man att sommargästen i huset mitt emot har blivit inlåst av sin make (det var ett missförstånd!) och behöver en redig svensk karl med en stege för att kunna ta sig ut. Eller så kan man kasta ner en påse nybakade kanelbullar till den trevliga herrn med chihuahuan. Man kan också steka fläsk däruppe, då slipper man stekoset inomhus.

Man kan stryka på taket också

Utöver alla ovan beskrivna ljud tillkommer gevärsskott. Ialla fall på torsdagar och lördagar. Dessa dagar under det kommande halvåret är jaktdagar och då går vi inte så gärna för långt ut på landet. Det är jakttid på det mesta. Vildsvin, fåglar, rävar, mungos osv. Ett knippe hundar släpps ut för att jaga upp viltet som sedan skjuts eller dödas av hundarna. Inte riktigt jakt som vi är vana vid men det är så det görs här och vi gillar läget. Vi mötte faktiskt en flock vildsvin under en promenad för inte så länge sedan, de dundrade snabbt iväg så vi hann inte fotografera. Tina tycker att det borde vara jakttid på de gigantiska spindlarna som ibland gömmer sig i utemöblerna, de är stora som en handflata och har mer hår än Donald Trumps tupé.

Vi har runt 32 grader på dagen och just nu 18 grader på natten. Varmt och gott.

 

 

Myndigheter, kloster och helgonfest

I vår strävan efter att bli integrerade och samtidigt lära oss om hur samhället fungerar, har vi försökt genomföra alla kontakter med myndigheter själva. Det finns många bra företag som kan hjälpa till med mycket av det som behövs men vi ville åtminstone försöka. Vi har tidigare skrivit om hur vi fick våra uppehållstillstånd, det var inte helt lätt men det gick. Vad vi förstår nu i efterhand så är just vår kommun känd i länet för att vara svår och krånglig när det handlar om estrangeiros (utlänningar). Grannkommunen (där vi går i skola) har en helt annan inställning och kräver en tiondel av alla papper som vi fick visa, vid en ansökan om uppehållstillstånd. Den kommunen har också lagt märke till att många utlänningar har bosatt sig utan inkomst på en billig bit mark och har därför ordnat så att de en gång i månaden kan idka byteshandel på stadens torg. Till exempel ett par liter getmjölk mot en burk honung och så vidare. Även om vårt äventyr med skattemyndigheterna blev en utmaning så slutade det inte så illa att vi måste stå på torget och byta Stenes gamla strumpor mot en tomat. Det har tagit nästan ett år men efter otaliga besök på skattekontoret (några besök extra eftersom deras datorer inte alltid fungerar) så fick vi i dagarna det sista pappret att skicka till Sverige. Det räcker liksom att betala skatt i ett land. Tycker vi i alla fall.

I Penamacor finns ett kloster från 1500 talet och det var vi ju tvungna att besöka. Med en viss vana av franska kloster så tedde sig detta kloster mycket litet men ack så vackert. Som vanligt fastnade vi för de små historierna. I kyrkrummet finns ett helgon som heter St Clara. Hon helgonförklarades när hon som anställd av drottning Isabella stal bröd från hovets kök för att ge till fattiga. Hon bar brödet genom att lyfta upp fållen på sin kjol. En dag blev hon stoppad och tillfrågad vad hon bar på, hon svarade att det var rosor. När vakten bad henne släppa ner fållen ramlade det inte ut bröd utan just rosor. Ett mirakel. Fler intressanta saker hittar man i det lilla, till exempel på trappen utanför klostret. Här finns uthackat en spelplan och här satt soldaterna och spelade ett slags loppspel när de hade tråkigt.

Genomsnittslängden i Portugal var ca 162 cm när detta dörrhålet byggdes.
Fantastiskt välbevarad byggnad med tydliga influenser från morer och romare.

Vi har också haft fyra dagars fest i vår by för att ära helgonen Margarida, Antonio och Sebastiao. De bars ur kyrkan och runt i byn. När det gäller Margarida så är det hon som givit namnet åt vår by och det finns en spännande historia om henne. Men den får ni i ett annat inlägg. I alla fall så firades de ordentligt dygnet runt med musik, religösa inslag, grillad kyckling, öl och tombola (vi vann bland annat tre jumboböcker med Kalle Anka på portugisiska). Nedan finns två filmsnuttar på musikkåren som marscherade runt och spelade.

Musik i vår by (öppnas i nytt fönster) 

Den fortsatte förbi vårt hus (öppnas i nytt fönster)

Vi har dagstemperatur på cirka 35 grader och just nu väldigt varma nätter.